theresesandstroem

Och så var det klart. Eller kanske över. Ingen fotboll. Inte på hela sommaren. Inte en endaste match. Det går inte att beskriva mina känslor just nu. Jag orkar seriöst inte. Det känns så förjävligt. Så tomt. Hela sommaren skulle kretsa kring fotbollen, nu när inte det blir undrar jag vad jag ska göra av all tid. Det känns just nu som att hela sommaren är förstörd. Jag önskar jag kunde va stark och skjuta bort det. Vad är det att bli ledsen över kanske ni tänker, men jag vill ingenting hellre. Att spela trean var så jäkla stort för mig. Sen kom det på tal om femman då trean inte skulle funka. Nånstans fick vi vara realistiska och inse att det inte går. Det är så svårt att inse och det kommer dröja länge innan det kommer kännas bra igen..

Jag är inne i en riktig känsloperiod just nu.. Efter att ha pratat massor med Karin i förrgårkväll insåg jag en hel del. Att sen sitta ensam med sina tankar på bussen gör ju tankarna och funderingarna ännu större. Under mina tre år i gymnasiet har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv. Det har verkligen varit en helomvändning. I högstadiet var jag väldigt osäker på mig själv, kände mig ofta ensam för ingenting, fastän rummet var fullt på folk. Jag tydde mig alltid åt andra och undrade alltid vad folk tyckte om mig och de saker jag gjorde och sa. Detta gjorde att en redovisning t.ex. var bland det värsta jag visste. Om folk skrattade när jag gick förbi trodde jag alltid att det handlade om mig. Jag kunde aldrig vara ensam eller missa något, vilket innebar att jag helst skulle umgås med 20 stycken samtidigt och vara med i alla konversationer på en gång. I skolan var VG ett totalt misslyckande och om en fotbolls- eller hockeyträning gick dåligt trodde jag alltid att folk skulle tycka illa om mig. Det låter så jäkla absurt när jag skriver det. Varför skulle man tycka illa om någon endast för det? Jag bestämde mig redan innan jag sökte till gymnasiet att jag helst ville göra någonting själv. Visst, jag valde Lycksele som många andra i min årskurs, vilket alltid varit en trygghet för mig, men jag valde en egen linje för att lära mig stå på egna ben. Idag kan jag inget annat än tacka mig själv då det stärkt mig väldigt mycket. I början av ettan hittade jag ingen som passade mig. Speciellt svårt var det då många i klassen kände varandra sen innan. Tillslut lyckades jag ändå lära känna två tjejer som jag hade roligt med. Vi umgicks inte på fritiden, men dom fanns i alla fall i skolan. Dessutom lärde jag under den här tiden känna Maria som verkligen varit en klippa under den här tiden. Vi har nämligen haft en hel del lektioner tillsammans. När vi började tvåan flyttade de två tjejerna jag lärt känna ur min klass. Det blev otroligt jobbigt då jag och Maria hade mycket färre lektioner tillsammans och helt plötsligt hade jag ingen. Jag var så grymt nära att hoppa av, byta skola eller program eller vad som helst. För då hade ju alla i min klass hittat sina vänner, vi har alltid varit en väldigt gruppindelad klass, och nu var jag ensam. Min klass har alltid varit snäll, men ingen av dem är någon som jag passar ihop med egentligen. Någonstans långt inne hittade jag styrkan att stanna kvar och klara mig på egen hand. Hela höstterminen blev en enda tung sträcka. På nyår träffade jag Fredrik, vilket gjorde vardagen lättare, plus alla fina vänner som fanns där. Idag är jag så otroligt glad att jag stannade i Lycksele trots att jag har ångrat mig tusentals gånger. Idag vet jag att ensam är stark. Jag klarar mig fint på egen hand och har spenderat säkert hundratals timmar ensam med att fördriva håltimmar och sovmorgnar. Det går. Jag behöver inte alltid vara med någon och det är inte hela världen att sitta hemma och missa en fest. Det gör mig inget längre. Jag har lärt mig strunta i vad andra tycker om mig, inte till 100 % kanske, men till största del. Jag är ju den jag är, det ska ingen få ändra på. Att få ett VG gör mig otroligt nöjd. Att redovisa och prata inför folk är inget problem längre, snarare tycker jag det är roligt. Jag har lärt mig att ta för mig på ett helt annat på ett helt annat sätt än innan. Än hur jobbigt det har varit dessa tre år så kan jag inte se det som något annat än en lärdom idag. Jag har utvecklats så mycket som person. Och dessutom har nedräkningen börjat nu. Snart behöver jag inte åka tillbaka dit mer. Då är det äntligen över. 

Inser nu i efterhand hur personligt detta blev, och kanske ångrar jag mig och tar bort det. Å andra sidan är det så skönt att öppna på hjärtat ibland.

Känner mig uppgiven och ledsen. Helt plötsligt blev sommaren helt förändrad. Ingen divison 3. Kanske ingen fotboll alls. När det kom på tal i söndags blev jag helt paff. Någonstans kanske man hade en föraning, men i så fall har jag förträngt det långt inne. Jag har varit så inställd på trean, så taggad. Helt plötsligt har vi dragit oss ur då vi har spelarbrist. Det är så surt att ens tänka tanken. Släppte ut några tunga tårar igårkväll då beskedet kom på SMS. Det känns så sjukt surt att det ska hänga på ett litet antal bara. Skillnad hade det väl varit om intresset knappt funnits alls, men då det brister just på några stycken..när man vill så gärna så tar det emot så grymt mycket. Om man ändå kunde trolla och bara fixa allt. Men det kan man inte. Och nu spelar det ingen roll längre. Det är inte varje dag man får en sån chans, och när så många har satsat tid och energi på det här. Nånstans, nån dag kanske det kommer kännas bättre. Nu känns det bara så förbannat jäkla surt och ledsamt..

Hittade denna text på denna blogg. Otroligt läsvärd och så sann. Helt sjukt vilka ideal det finns idag.

Det här inlägget har jag funderat och petat på med i flera veckor. Jag har funderat över hur jag ska lägga fram det jag vill ha sagt. Det är ett otroligt intressant, men också känslofyllt ämne där åsikterna är många. Idag är allt så svart på vitt, många missköter hälsan och utesluter fysisk aktivitet och nyttig mat helt. Andra blir maniska, tränar jämt och äter aldrig nåt som man tycker är onyttigt. Helt plötsligt försvinner den där glädjen. Den sköna känslan efter ett bra träningspass blir inte längre njutning, det blir ett begär som fortfarande inte räcker. Och sen tappar man gnistan. Jag har sett så mycket av det. Man går ut till 120% och så slocknar gnistan lika snabbt som den tändes. Man återgår till halvdan mat som man egentligen inte mår bra av. Jag har dock inga egna erfarenheter av det här. Visst kan jag tappa motivationen ibland, jag hoppar inte full av energi och glädje till varje träningspass, men, träningen har alltid varit en del av mitt liv. Kanske är det främst tack vare hockeyn och fotbollen då man alltid har haft regelbundna träningar. Men det har fått mig att inse att jag mår bra av att träna. Jag kan liksom inte sluta hitta bra anledningar till varför jag ska fortsatta träna. Träning...
...gör mig gladare
...ger mig bättre tålamod
...ger mig bättre självförtroende
...är så otroligt roligt
...känslan efteråt är obeskrivlig
...är ett utmärkt sätt att lära sig att man kan om man vill (bara att kämpa, kämpa, kämpa!)
...gör så att jag sover mycket bättre
...är ett kanonbra sätt att umgås med andra
...det får en att glömma alla jobbiga tankar och är ett utmärkt sätt att bara rensa hjärnan

Måste bara börja med att säga tack till alla er underbara människor runt omkring mig som bryr sig och stöttar. Ni är helt underbara.

Igår blev en helt annorlunda dag än jag någonsin kunnat föreställa mig. När klockan ringde på morgonen klev jag upp som vilken lördag som helst för att käka frukost innan träningen. När mamma ringde förstod jag att det var något speciellt eftersom hon inte brukar ringa så tidigt på en lördagmorgon. Jag svarade och hon berättade att farmor blivit riktigt sjuk, så sjuk att hon inte ens kunde prata. Dom visste inte hur det skulle gå. Mamma och pappa skulle i alla fall åka ner till Umeå, men jag intalade mig att det skulle gå bra. Hon har varit svårt sjuk flera gånger tidigare men det har alltid gått bra. Jag och Fredrik åkte till Lycksele som planerat efter min träning. När vi kom fram mötte vi syster som just kommit från marknaden. När vi är på väg in till lägenheten tar Camilla tag i min arm, tittar mig i ögonen och berättar att hon just pratat med pappa - farmor är död. Död, tänkte jag. Det kan inte stämma. Det kan inte vara sant. Men samtidigt gjorde det så ont i mig. Det gjorde så ont och tårarna trängde fram bakom ögonlocken. Men fortfarande förstod jag inte. Det kan inte stämma, tänkte jag. Det kan bara inte vara möjligt. Vi bestämde oss för att åka ner till Umeå efter vi hade fikat. Blev tvungen att stänga in mig på toan ett tag då tårarna bara forsade. Jag väntade liksom bara på att få vakna upp ur drömmen. Min älskade Fredrik körde ner oss, och lilla Wille följde med också. Under vägen halkade samtalsämnet bort på andra saker och jag lyckades nästan glömma allt som hänt för ett tag. Men helt plötsligt var vi där, i Umeå, på strokeavdelningen. Mamma mötte upp oss i korridoren och de sista stegen tvekade jag, farmors kropp låg därinne. När jag kom runt hörnet och såg henne ligga där kunde jag inte hålla tillbaka tårarna mer. Det brann på insidan. Jag har nästan bara väntat på den här dagen, farmor har varit sjuk i många år nu. Hon har alltid klarat sig undan med små marginaler men aldrig blivit densamma. Trots allt, trots att man tror att man är förberedd så är man inte det. Det går inte att förbereda sig för något sånt här och det gjorde så ont att se henne ligga där, alldeles stilla. Armarna var blå efter alla stick sköterskorna hade gett henne. På bordet på sidan om henne var två ljus tända, och i händerna på henne låg en ros. Det var ändå så fint, det såg fridfullt ut, som att hon sov. Farfar var där, och det gjorde ont att se honom, men jag vet att han liksom vi andra kände ett uns av lättnad. Hon mår bättre där hon är nu. Slipper lida. Det var så skönt att dela sorgen med varandra och vi stod där en bra stund. Tillslut tog jag mig mod att säga farväl. Strök med handen över hennes kalla kind och kände hur ont det gjorde av att veta att man aldrig kommer få se liv i de där ögonen igen. Aldrig känna hennes värme eller höra hennes röst. Tårarna rann till och från resten av dagen. Jag är så glad att jag fick vara med familjen och Fredrik, det gjorde så mycket. Bara att kramas. Det gör så ont att veta att man aldrig kommer ses igen. Jag tror dock att det som hände var det bästa, hon hade fått en massiv stroke och en hjärtinfarkt på samma gång och hade hon klarat det hade hon nog aldrig varit sig lik igen. 89 år blev hon, och jJag kommer alltid minnas henne för den fina människa hon var, för all glädje hon spridit och alla söta ord hon sagt. En fin människa har lämnat världen, men jag vet att hon kommer göra himlen fin. Sov gott älskade farmor. ♥

Jag hinner vara hemma i Sverige i en dag, en ynka dag, och redan känner jag stressen krypa under skinnet. Saker jag missat, saker jag måste hinna, saker som ska planeras och ordnas, saker som krockar i planering och där jag dessutom inte vet hur jag ska välja. Det klumpas i magen. Hatar att vara lättstressad och just nu försöker jag lista ut hur jag ska lösa allt. Det har varit skönt att koppla bort en tid, men nu kommer det tillbaka och sköljer över mig som en våg..

Detta inlägg påbörjade jag för mer än 3 veckor sen. Under en underbar långpromenad började jag försöka sammanfatta året som gått. Jag känner mig rätt mållös. Det blev allt annat än vad jag hade väntat mig. Och egentligen bara på bra sätt. Jag har lärt känna världens underbaraste pojke. Jag har dessutom lärt känna en hel del andra roliga, snälla och underbara människor. Jag har fått ett extrajobb. Jag har blivit moster igen. Jag har flyttat till en lägenhet med hjärtat. Jag har fått spendera mer underbar tid med min fina familj och mina fina vänner. Jag har fyllt 18, tagit körkort. Jag har tagit en serieseger med världens bästa lag. Det känns tråkigt att lämna ett fint år bakom sig, men samtidigt längtar jag till alla nya äventyr som 2012 kommer bjuda på. Thailand, bal, student, fallskärmshoppning, första sommaren som 18, osv. Det innebär också lite ansvar, arbetslös (eller arbetssökande?) till hösten, vilket innebär att man måste ta tag i saker, som tidigare aldrig varit ett problem. Å andra sidan kan jag inte låta bli att se det som en möjlighet, nu får man ju en chans att verkligen göra det man vill, bli det man vill bli. Med rätt ambitioner är allt möjligt!...hoppas jag. Tidigare har jag aldrig haft ett nyårslöfte, någonsin. Men i år ska jag ha ett. Eller snarare ett löfte för hela livet. Under året har jag lärt mig mer om mig själv, hur jag fungerar. Jag har insett att det knappast finns någon som är bättre på att älta saker än mig. Men nu, ska jag sluta bry mig om sånt jag inte kan förändra. Det ska bli mitt nyårslöfte. Jag är så duktig på att älta gamla saker, saker som hänt och som jag gjort. Men gjort är gjort, det går inte att förändra nu när tiden passerat.

Kvällen kommer spenderas med massa vänner och god mat, kan inte bli en bättre avslutning! Dags att lämna året bakom sig, 2012, kom och rocka min värld!

Det är så otroligt tragiskt. Jag saknar ord. Trots att man inte känner varann så bra så påverkas man, speciellt på ett såhär litet ställe där man känner till alla. Framförallt får det en att vakna upp. En olycka händer på en sekund. Och efter det kan det vara försent att säga de där orden man vill säga, att ge den där kramen man vill eller bara visa sin uppskattning. Det är så ofta man glömmer berätta för sina nära hur viktiga de egentligen är för en, och hur mycket man inte vill leva utan dom. Det finns så många tillfällen då man får chanser att verkligen leva livet, och uppskatta de runt omkring sig. Man vet aldrig vad som händer imorgon. Det handlar om att göra bra saker av det lilla, trots att det finns annat som tynger en. Därför tar jag tillfället nu - alla ni som finns i mitt liv på olika sätt, jag älskar er för dom personerna ni är, trots att jag inte alltid visar det. Jag uppskattar allt ni gör för mig och jag hoppas att ni vet det.

Efter ett otroligt värdefullt sms och två sjuka bloggar senare har tankarna helt ändrats för tillfället, man inser hur bra man egentligen har det. Hur kan man leva som dessa tjejer jag nyss läst om? Ena tjejen skriver mycket om matintaget för en dag. 800 kalorier, och det var mycket? Hela tiden kommer det upp bilder på tjejer som är sådär äckligt smala att man blundar omedvetet. Usch. Hon berättar om hur hon isolerar sig från sina vänner. En vän ville fika, hon vägrade ringa upp. En vän ville umgås men hon ville inte träffas för att hon är för fet för att visa sig för henne, när vännen är så fin. En annan vän bjöd henne på födelsedagskalas, men eftersom det bjuds på tårta och mat bland massor av folk ville hon inte fara. En annan vän planerade tjejkväll med hon och hennes kompisar, men hon vill inte fara för att det både bjuds på mat och alkohol. Varje dag skriver hon om hur hon hittar på lögner för att slippa äta middagen hemma. Ljuger ständigt. Och sen skriver hon att hon är en värdelös människa osv. 

Helt sjukt hemskt att leva så. Hur man ens kan hålla på så fattar jag inte... Mat, som är så otroligt underbart. Fy tusan vad sjukt. Tänk om småtjejer på 12 år som är mottagliga för allt skulle hamna inne på en sån där blogg. Och börja käka en halv grapefrukt till middag. Nä. Det är så konstigt att folk ens får skriva om sånt där, som alla andra kan läsa. 

Livet är kort. Dags att leva. Fullt ut.

Det vore skönt ibland att kunna stänga in känslorna mer. Kunna bearbeta de på egen hand utan att det ska behöva gå ut över andra som något annat. För varför ska jag va otrevlig mot någon annan för att jag själv grubblar över någonting helt annat? Jag jobbar så mycket med det här. Försöker se mig själv som något bra, strunta i det jag inte gillar och försöka se det där jag gillar. Det är så tråkigt, för livet är så kort. Varför njuter jag inte bara av allt det underbara i mitt liv? Det är perfekt som det är. 

Och varför jag skriver allt det här? Jag vill inte ha någon sorts bekräftelse. Jag gör det för min skull. För att jobba bort alla dåliga tankar som snurrar.

Tänkte på det då jag gick en promenad i morse...det är helt sjukt vad vi är styrda av våra fobier. T ex jag, som är livrädd för getingar. När jag gått ungefär halva svängen kom en geting och började jaga mig. Började fäkta och vifta bort den med armarna (trots att jag egentligen vet att det är just det man INTE ska göra!) Självklart blev getingen bananas och började jaga mig ännu mer. Försökte springa ifrån den i vild panik men det funkade såklart inte. Tillslut stannade jag, viftade ordentligt mycket, fick världens träff så den flög långt bort och sen sprang jag fort. Ringde till och med mamma medan jag sprang för att be henne hämta mig. Men efter ett tags springande insåg jag att getingen hade slutat jaga mig, ringde till mamma igen och sa åt henne att hon inte behövde komma. 

En sån här gång går det inte beskriva paniken i min kropp. En liten geting kan förstöra en hel promenad t ex, eftersom jag bad mamma hämta mig (nu blev det ju inte så, men ändå..). Efteråt känner jag mig så sjukt larvig, men just för tillfället så är det som att det enda som spelar roll är att få bort den där jävla getingen. Jag har alltid varit rädd för kryp i allmänhet, men varför jag blev så rädd för just getingar måste bero på att jag blivit stucken när jag var mindre. 

Bara en tanke som slog mig in... Det är nog rätt likt med alla fobier, just att man verkligen får panik. 

Om en geting är intresserad av dig, vifta och slå inte med armarna, då blir den bara 
mer intresserad av dig och risken för att bli stucken ökar dramatiskt. 
Låt den sätta sig på dig om du klarar av det (den inser snart att du inte var en 
blomma och flyger vidare), annars försök att springa därifrån istället.