theresesandstroem

Jag är inne i en riktig känsloperiod just nu.. Efter att ha pratat massor med Karin i förrgårkväll insåg jag en hel del. Att sen sitta ensam med sina tankar på bussen gör ju tankarna och funderingarna ännu större. Under mina tre år i gymnasiet har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv. Det har verkligen varit en helomvändning. I högstadiet var jag väldigt osäker på mig själv, kände mig ofta ensam för ingenting, fastän rummet var fullt på folk. Jag tydde mig alltid åt andra och undrade alltid vad folk tyckte om mig och de saker jag gjorde och sa. Detta gjorde att en redovisning t.ex. var bland det värsta jag visste. Om folk skrattade när jag gick förbi trodde jag alltid att det handlade om mig. Jag kunde aldrig vara ensam eller missa något, vilket innebar att jag helst skulle umgås med 20 stycken samtidigt och vara med i alla konversationer på en gång. I skolan var VG ett totalt misslyckande och om en fotbolls- eller hockeyträning gick dåligt trodde jag alltid att folk skulle tycka illa om mig. Det låter så jäkla absurt när jag skriver det. Varför skulle man tycka illa om någon endast för det? Jag bestämde mig redan innan jag sökte till gymnasiet att jag helst ville göra någonting själv. Visst, jag valde Lycksele som många andra i min årskurs, vilket alltid varit en trygghet för mig, men jag valde en egen linje för att lära mig stå på egna ben. Idag kan jag inget annat än tacka mig själv då det stärkt mig väldigt mycket. I början av ettan hittade jag ingen som passade mig. Speciellt svårt var det då många i klassen kände varandra sen innan. Tillslut lyckades jag ändå lära känna två tjejer som jag hade roligt med. Vi umgicks inte på fritiden, men dom fanns i alla fall i skolan. Dessutom lärde jag under den här tiden känna Maria som verkligen varit en klippa under den här tiden. Vi har nämligen haft en hel del lektioner tillsammans. När vi började tvåan flyttade de två tjejerna jag lärt känna ur min klass. Det blev otroligt jobbigt då jag och Maria hade mycket färre lektioner tillsammans och helt plötsligt hade jag ingen. Jag var så grymt nära att hoppa av, byta skola eller program eller vad som helst. För då hade ju alla i min klass hittat sina vänner, vi har alltid varit en väldigt gruppindelad klass, och nu var jag ensam. Min klass har alltid varit snäll, men ingen av dem är någon som jag passar ihop med egentligen. Någonstans långt inne hittade jag styrkan att stanna kvar och klara mig på egen hand. Hela höstterminen blev en enda tung sträcka. På nyår träffade jag Fredrik, vilket gjorde vardagen lättare, plus alla fina vänner som fanns där. Idag är jag så otroligt glad att jag stannade i Lycksele trots att jag har ångrat mig tusentals gånger. Idag vet jag att ensam är stark. Jag klarar mig fint på egen hand och har spenderat säkert hundratals timmar ensam med att fördriva håltimmar och sovmorgnar. Det går. Jag behöver inte alltid vara med någon och det är inte hela världen att sitta hemma och missa en fest. Det gör mig inget längre. Jag har lärt mig strunta i vad andra tycker om mig, inte till 100 % kanske, men till största del. Jag är ju den jag är, det ska ingen få ändra på. Att få ett VG gör mig otroligt nöjd. Att redovisa och prata inför folk är inget problem längre, snarare tycker jag det är roligt. Jag har lärt mig att ta för mig på ett helt annat på ett helt annat sätt än innan. Än hur jobbigt det har varit dessa tre år så kan jag inte se det som något annat än en lärdom idag. Jag har utvecklats så mycket som person. Och dessutom har nedräkningen börjat nu. Snart behöver jag inte åka tillbaka dit mer. Då är det äntligen över. 

Inser nu i efterhand hur personligt detta blev, och kanske ångrar jag mig och tar bort det. Å andra sidan är det så skönt att öppna på hjärtat ibland.