Det är helt sjukt hur snabbt livet förändras. Hur snabbt svängarna förändras och man kastas åt ett annat håll. I onsdags var för mig en helt vanlig dag till en början. Gick ut på en morgonpromenad, åt frukost, fixade lite och skulle efter lunch följa Anna till Övik. Vi åkte till Övik med Annas mamma och hittade tillslut fram till familjen som Anna skulle köpa bilen av. Vi kollade, det skrevs papper och sen for vi iväg. Åkte på Statoil för att tanka, men då jävlades tanklocket på riktigt. Blev kvar där ett tag och bestämde oss då för att åka hem istället för att fara in till stan och fika som planerat. Vi körde mot Åsele, Anna och jag körde först och Annas mamma efter. Hon körde bakom oss hela vägen till Tegelträsk då hon helt plötsligt försvann. Vi saktade in och stannade tillslut på ett ställe för att vänta på henne. Hon kom inte tillbaka. Fredrik hade jour och ringde och sa att han skulle åka ut på ett larm i Tegelträsk, det hade skett en bilolycka. Jag tror inte att minuter varit så långa förut, den enda tanken var att det var Annas mamma. Tillslut såg vi rökpelaren på långt håll och körde fram. Annas mamma stod vid vägen helt oskadd och var inte inblandad. Men i bilen brann en man och en kvinna inne. Hon hade förgäves försökt rädda livet på dessa två människor. Troligtvis hade ingen människa klarat av att rädda dem på egen hand då det gick alldeles för fort och bilen låg så illa till. När vi kom dit var bilen redan övertänd. Tiden har aldrig gått så långsamt någon gång, men tillslut kom äntligen räddningstjänsten, akutbilen, ambulanshelikoptern och polisen. Allting sköttes otroligt bra och vi fick åka hem med räddningstjänsten efter flera timmar. Jag var så otroligt glad att vi klarat oss oskadda och att vi hade varann. Jag mår bra efter omständigheterna, jag såg ju bara en brinnande bil som tur var.
Anledningen till att jag skriver ut det här är för att man ser här hur jävla fort det går. En olycka sker på en sekund och sen kan det vara försent. Man kan aldrig vara säker på vad som ska stå bakom dörren härnäst och man ska verkligen ta till vara på alla stunder i livet. Det där med att leva varje dag som den sista kan inte stämma in bättre. Jag kan fortfarande inte förstå vad vi egentligen fick uppleva och hur det känns att vara så hjälplös. Det är livsfarligt att köra bil, det är det. Det är så jäkla viktigt att ha respekt i trafiken. Och det är så jäkla viktigt att uppskatta sina nära. Varje dag. Varje gång man får chansen. Helt plötsligt kommer stunden då man setts för sista gången, och då vill man kanske ha de där orden sagda som man alltid har velat säga, men aldrig gjort. Jag har fått så många insikter de senaste dygnen. Har insett så otroligt mycket om livet. Det finns inte ord nog. Jag kommer bära med mig den här händelsen resten av livet, och jag kommer ha det som en riktigt viktig lärdom. Hur skrockfullt det än låter, så snälla, snälla ni, njut av livet idag, imorgon kan det vara försent.
