Det är helt sjukt hur snabbt livet förändras. Hur snabbt svängarna förändras och man kastas åt ett annat håll. I onsdags var för mig en helt vanlig dag till en början. Gick ut på en morgonpromenad, åt frukost, fixade lite och skulle efter lunch följa Anna till Övik. Vi åkte till Övik med Annas mamma och hittade tillslut fram till familjen som Anna skulle köpa bilen av. Vi kollade, det skrevs papper och sen for vi iväg. Åkte på Statoil för att tanka, men då jävlades tanklocket på riktigt. Blev kvar där ett tag och bestämde oss då för att åka hem istället för att fara in till stan och fika som planerat. Vi körde mot Åsele, Anna och jag körde först och Annas mamma efter. Hon körde bakom oss hela vägen till Tegelträsk då hon helt plötsligt försvann. Vi saktade in och stannade tillslut på ett ställe för att vänta på henne. Hon kom inte tillbaka. Fredrik hade jour och ringde och sa att han skulle åka ut på ett larm i Tegelträsk, det hade skett en bilolycka. Jag tror inte att minuter varit så långa förut, den enda tanken var att det var Annas mamma. Tillslut såg vi rökpelaren på långt håll och körde fram. Annas mamma stod vid vägen helt oskadd och var inte inblandad. Men i bilen brann en man och en kvinna inne. Hon hade förgäves försökt rädda livet på dessa två människor. Troligtvis hade ingen människa klarat av att rädda dem på egen hand då det gick alldeles för fort och bilen låg så illa till. När vi kom dit var bilen redan övertänd. Tiden har aldrig gått så långsamt någon gång, men tillslut kom äntligen räddningstjänsten, akutbilen, ambulanshelikoptern och polisen. Allting sköttes otroligt bra och vi fick åka hem med räddningstjänsten efter flera timmar. Jag var så otroligt glad att vi klarat oss oskadda och att vi hade varann. Jag mår bra efter omständigheterna, jag såg ju bara en brinnande bil som tur var.
Anledningen till att jag skriver ut det här är för att man ser här hur jävla fort det går. En olycka sker på en sekund och sen kan det vara försent. Man kan aldrig vara säker på vad som ska stå bakom dörren härnäst och man ska verkligen ta till vara på alla stunder i livet. Det där med att leva varje dag som den sista kan inte stämma in bättre. Jag kan fortfarande inte förstå vad vi egentligen fick uppleva och hur det känns att vara så hjälplös. Det är livsfarligt att köra bil, det är det. Det är så jäkla viktigt att ha respekt i trafiken. Och det är så jäkla viktigt att uppskatta sina nära. Varje dag. Varje gång man får chansen. Helt plötsligt kommer stunden då man setts för sista gången, och då vill man kanske ha de där orden sagda som man alltid har velat säga, men aldrig gjort. Jag har fått så många insikter de senaste dygnen. Har insett så otroligt mycket om livet. Det finns inte ord nog. Jag kommer bära med mig den här händelsen resten av livet, och jag kommer ha det som en riktigt viktig lärdom. Hur skrockfullt det än låter, så snälla, snälla ni, njut av livet idag, imorgon kan det vara försent.
Gick av en slump in på bloggen och såg att Emilia hade lämnat en kommentar om att jag borde uppdatera.. Och visst måste jag hålla med henne då det nu är typ 2 månader sen sist...
Sen sist har det hänt MASSOR i mitt liv. Jag har varit tre vändor till Vilhelmina, varit i Lycksele flera gånger, ätit massor av god mat, varit i Sundsvall, Umeå och Övik, plockat massor av blåbär (har numera 20 liter blåbär i frysen!!), åkt båt, bakat, myst med mina fina vänner, min fina familj och min Fredrik, varit i Holmträsk, jobbat massor, blivit arbetslös, tränat, firat både mammas och Willes födelsedag, skrivit in mig på arbetsförmedlingen, funderat över framtiden osv osv. Men den kanske största och häftigaste händelsen av alla är att jag har hoppat fallskärm! Det är troligtvis en av de bästa sakerna jag har gjort och kommer göra i mitt liv! Ska berätta mer utförligt i ett annat inlägg då det finns tonvis med saker att berätta om det..
Just nu myser jag bara i soffan med smattrande regn mot rutan. Ska käka lite lunch snart tror jag och sen följa med Anna till Övik för att hämta en bil! Ska fara på gymmet också och sen troligtvis äta middag hos mamma och pappa. Inte så mycket mer för tillfället faktiskt! Nu vet ni att jag lever i alla fall!
