Livet är för kort för det här.
Jag vill så gärna vara den där bra versionen av mig själv i alla lägen. Hon som är rolig, galen, glad och påhittig. Ibland tappar jag bort mig, letar anledningar till att låta humöret sjunka och stänger in mig. Är otacksam mot de runt omkring mig. Beter mig dåligt. Vill så gärna le varje gång det tar emot. Men det funkar inte alltid. Då sjunker självförtroendet i botten och i spegeln ser jag en tjej som jag hatar att se. Jag letar fel på mig själv tills allt är fel. Och sen blir jag ett arsle mot alla som jag älskar. Otrevlig, sur, ledsen. Jag vill hitta den där känslan, att va nöjd med mig själv. Det finns inget som går att ändra på. Man är den man är. En extra macka eller bulle hit och dit. Vem bryr sig egentligen. Men då blir de där småsakerna så sjukt stora. Och sen blir jag otrevlig. Och sen kommer det dåliga samvetet.
Det vore skönt ibland att kunna stänga in känslorna mer. Kunna bearbeta de på egen hand utan att det ska behöva gå ut över andra som något annat. För varför ska jag va otrevlig mot någon annan för att jag själv grubblar över någonting helt annat? Jag jobbar så mycket med det här. Försöker se mig själv som något bra, strunta i det jag inte gillar och försöka se det där jag gillar. Det är så tråkigt, för livet är så kort. Varför njuter jag inte bara av allt det underbara i mitt liv? Det är perfekt som det är.
Och varför jag skriver allt det här? Jag vill inte ha någon sorts bekräftelse. Jag gör det för min skull. För att jobba bort alla dåliga tankar som snurrar.
Kommentarer
Trackback
