theresesandstroem

Tänkte på det då jag gick en promenad i morse...det är helt sjukt vad vi är styrda av våra fobier. T ex jag, som är livrädd för getingar. När jag gått ungefär halva svängen kom en geting och började jaga mig. Började fäkta och vifta bort den med armarna (trots att jag egentligen vet att det är just det man INTE ska göra!) Självklart blev getingen bananas och började jaga mig ännu mer. Försökte springa ifrån den i vild panik men det funkade såklart inte. Tillslut stannade jag, viftade ordentligt mycket, fick världens träff så den flög långt bort och sen sprang jag fort. Ringde till och med mamma medan jag sprang för att be henne hämta mig. Men efter ett tags springande insåg jag att getingen hade slutat jaga mig, ringde till mamma igen och sa åt henne att hon inte behövde komma. 

En sån här gång går det inte beskriva paniken i min kropp. En liten geting kan förstöra en hel promenad t ex, eftersom jag bad mamma hämta mig (nu blev det ju inte så, men ändå..). Efteråt känner jag mig så sjukt larvig, men just för tillfället så är det som att det enda som spelar roll är att få bort den där jävla getingen. Jag har alltid varit rädd för kryp i allmänhet, men varför jag blev så rädd för just getingar måste bero på att jag blivit stucken när jag var mindre. 

Bara en tanke som slog mig in... Det är nog rätt likt med alla fobier, just att man verkligen får panik. 

Om en geting är intresserad av dig, vifta och slå inte med armarna, då blir den bara 
mer intresserad av dig och risken för att bli stucken ökar dramatiskt. 
Låt den sätta sig på dig om du klarar av det (den inser snart att du inte var en 
blomma och flyger vidare), annars försök att springa därifrån istället.