theresesandstroem

Jag är inne i en riktig känsloperiod just nu.. Efter att ha pratat massor med Karin i förrgårkväll insåg jag en hel del. Att sen sitta ensam med sina tankar på bussen gör ju tankarna och funderingarna ännu större. Under mina tre år i gymnasiet har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv. Det har verkligen varit en helomvändning. I högstadiet var jag väldigt osäker på mig själv, kände mig ofta ensam för ingenting, fastän rummet var fullt på folk. Jag tydde mig alltid åt andra och undrade alltid vad folk tyckte om mig och de saker jag gjorde och sa. Detta gjorde att en redovisning t.ex. var bland det värsta jag visste. Om folk skrattade när jag gick förbi trodde jag alltid att det handlade om mig. Jag kunde aldrig vara ensam eller missa något, vilket innebar att jag helst skulle umgås med 20 stycken samtidigt och vara med i alla konversationer på en gång. I skolan var VG ett totalt misslyckande och om en fotbolls- eller hockeyträning gick dåligt trodde jag alltid att folk skulle tycka illa om mig. Det låter så jäkla absurt när jag skriver det. Varför skulle man tycka illa om någon endast för det? Jag bestämde mig redan innan jag sökte till gymnasiet att jag helst ville göra någonting själv. Visst, jag valde Lycksele som många andra i min årskurs, vilket alltid varit en trygghet för mig, men jag valde en egen linje för att lära mig stå på egna ben. Idag kan jag inget annat än tacka mig själv då det stärkt mig väldigt mycket. I början av ettan hittade jag ingen som passade mig. Speciellt svårt var det då många i klassen kände varandra sen innan. Tillslut lyckades jag ändå lära känna två tjejer som jag hade roligt med. Vi umgicks inte på fritiden, men dom fanns i alla fall i skolan. Dessutom lärde jag under den här tiden känna Maria som verkligen varit en klippa under den här tiden. Vi har nämligen haft en hel del lektioner tillsammans. När vi började tvåan flyttade de två tjejerna jag lärt känna ur min klass. Det blev otroligt jobbigt då jag och Maria hade mycket färre lektioner tillsammans och helt plötsligt hade jag ingen. Jag var så grymt nära att hoppa av, byta skola eller program eller vad som helst. För då hade ju alla i min klass hittat sina vänner, vi har alltid varit en väldigt gruppindelad klass, och nu var jag ensam. Min klass har alltid varit snäll, men ingen av dem är någon som jag passar ihop med egentligen. Någonstans långt inne hittade jag styrkan att stanna kvar och klara mig på egen hand. Hela höstterminen blev en enda tung sträcka. På nyår träffade jag Fredrik, vilket gjorde vardagen lättare, plus alla fina vänner som fanns där. Idag är jag så otroligt glad att jag stannade i Lycksele trots att jag har ångrat mig tusentals gånger. Idag vet jag att ensam är stark. Jag klarar mig fint på egen hand och har spenderat säkert hundratals timmar ensam med att fördriva håltimmar och sovmorgnar. Det går. Jag behöver inte alltid vara med någon och det är inte hela världen att sitta hemma och missa en fest. Det gör mig inget längre. Jag har lärt mig strunta i vad andra tycker om mig, inte till 100 % kanske, men till största del. Jag är ju den jag är, det ska ingen få ändra på. Att få ett VG gör mig otroligt nöjd. Att redovisa och prata inför folk är inget problem längre, snarare tycker jag det är roligt. Jag har lärt mig att ta för mig på ett helt annat på ett helt annat sätt än innan. Än hur jobbigt det har varit dessa tre år så kan jag inte se det som något annat än en lärdom idag. Jag har utvecklats så mycket som person. Och dessutom har nedräkningen börjat nu. Snart behöver jag inte åka tillbaka dit mer. Då är det äntligen över. 

Inser nu i efterhand hur personligt detta blev, och kanske ångrar jag mig och tar bort det. Å andra sidan är det så skönt att öppna på hjärtat ibland.

Känner mig uppgiven och ledsen. Helt plötsligt blev sommaren helt förändrad. Ingen divison 3. Kanske ingen fotboll alls. När det kom på tal i söndags blev jag helt paff. Någonstans kanske man hade en föraning, men i så fall har jag förträngt det långt inne. Jag har varit så inställd på trean, så taggad. Helt plötsligt har vi dragit oss ur då vi har spelarbrist. Det är så surt att ens tänka tanken. Släppte ut några tunga tårar igårkväll då beskedet kom på SMS. Det känns så sjukt surt att det ska hänga på ett litet antal bara. Skillnad hade det väl varit om intresset knappt funnits alls, men då det brister just på några stycken..när man vill så gärna så tar det emot så grymt mycket. Om man ändå kunde trolla och bara fixa allt. Men det kan man inte. Och nu spelar det ingen roll längre. Det är inte varje dag man får en sån chans, och när så många har satsat tid och energi på det här. Nånstans, nån dag kanske det kommer kännas bättre. Nu känns det bara så förbannat jäkla surt och ledsamt..

100-årsdagen av Titanic. För mig dagen för farmors begravning. Just nu sitter vi i Umeå hos farfar. Har inte riktigt förstått det, men så är det i alla fall. Min fina fina farmor. Saknar syster här också...nä usch, sorgens dag idag. Längtar tills det är över. Hoppas ni har en roligare dag än vad jag har.

Hittade denna text på denna blogg. Otroligt läsvärd och så sann. Helt sjukt vilka ideal det finns idag.

Tänkte lägga in en bild på det enorma påskägget med lite annorlunda innehåll som jag fick av Fredrik, men nu fuckar blogg.se ur. Det får bli en annan dag helt enkelt.... Så jag är ledsen över bildbristen.

Sammanfattning av helgen. Varpsjönappet på fredag, inte ett jäkla napp lyckades man få....pizza på kvällen och massa surr, skjutsade och ätande - allt från efterrätt till godis och popcorn!

Ligger i sängen och mobilbloggar. Borde egentligen sovit för längesen. Men när jag kom hem hade Fredrik grabbar på besök så jag satt uppe med datorn ett tag och pillade med mitt cv, surrade och åt en apelsin. Hade min sista dag på praktiken idag vilket såklart känns tråkigt, jobbigt att åka tillbaka till Lycksele och allt sånt. Fick iaf en present och ett fint omdöme med mig hem! Umgicks med Karin och Clara efter lunch och till middag blev det kycklingwok. Sen dess har jag hunnit testa studentklänningarna, (måste testa lite till innan jag vet, men fina var dom!) va med Karin och se hockeyn och äta vindruvor och sen resten vet ni ju. Nu ska jag försöka somna till dom ljuva tonerna av Dick Scotts Dreamland, Björn Skifs, Drängarna eller Amy Diamond. Måste jag säga att det är Ante som är DJ?..sov gott hur som helst. Imorgon är det ju Varpsjönappet och min förkylning är så gott som borta! Godnatt.