theresesandstroem

Måste bara börja med att säga tack till alla er underbara människor runt omkring mig som bryr sig och stöttar. Ni är helt underbara.

Igår blev en helt annorlunda dag än jag någonsin kunnat föreställa mig. När klockan ringde på morgonen klev jag upp som vilken lördag som helst för att käka frukost innan träningen. När mamma ringde förstod jag att det var något speciellt eftersom hon inte brukar ringa så tidigt på en lördagmorgon. Jag svarade och hon berättade att farmor blivit riktigt sjuk, så sjuk att hon inte ens kunde prata. Dom visste inte hur det skulle gå. Mamma och pappa skulle i alla fall åka ner till Umeå, men jag intalade mig att det skulle gå bra. Hon har varit svårt sjuk flera gånger tidigare men det har alltid gått bra. Jag och Fredrik åkte till Lycksele som planerat efter min träning. När vi kom fram mötte vi syster som just kommit från marknaden. När vi är på väg in till lägenheten tar Camilla tag i min arm, tittar mig i ögonen och berättar att hon just pratat med pappa - farmor är död. Död, tänkte jag. Det kan inte stämma. Det kan inte vara sant. Men samtidigt gjorde det så ont i mig. Det gjorde så ont och tårarna trängde fram bakom ögonlocken. Men fortfarande förstod jag inte. Det kan inte stämma, tänkte jag. Det kan bara inte vara möjligt. Vi bestämde oss för att åka ner till Umeå efter vi hade fikat. Blev tvungen att stänga in mig på toan ett tag då tårarna bara forsade. Jag väntade liksom bara på att få vakna upp ur drömmen. Min älskade Fredrik körde ner oss, och lilla Wille följde med också. Under vägen halkade samtalsämnet bort på andra saker och jag lyckades nästan glömma allt som hänt för ett tag. Men helt plötsligt var vi där, i Umeå, på strokeavdelningen. Mamma mötte upp oss i korridoren och de sista stegen tvekade jag, farmors kropp låg därinne. När jag kom runt hörnet och såg henne ligga där kunde jag inte hålla tillbaka tårarna mer. Det brann på insidan. Jag har nästan bara väntat på den här dagen, farmor har varit sjuk i många år nu. Hon har alltid klarat sig undan med små marginaler men aldrig blivit densamma. Trots allt, trots att man tror att man är förberedd så är man inte det. Det går inte att förbereda sig för något sånt här och det gjorde så ont att se henne ligga där, alldeles stilla. Armarna var blå efter alla stick sköterskorna hade gett henne. På bordet på sidan om henne var två ljus tända, och i händerna på henne låg en ros. Det var ändå så fint, det såg fridfullt ut, som att hon sov. Farfar var där, och det gjorde ont att se honom, men jag vet att han liksom vi andra kände ett uns av lättnad. Hon mår bättre där hon är nu. Slipper lida. Det var så skönt att dela sorgen med varandra och vi stod där en bra stund. Tillslut tog jag mig mod att säga farväl. Strök med handen över hennes kalla kind och kände hur ont det gjorde av att veta att man aldrig kommer få se liv i de där ögonen igen. Aldrig känna hennes värme eller höra hennes röst. Tårarna rann till och från resten av dagen. Jag är så glad att jag fick vara med familjen och Fredrik, det gjorde så mycket. Bara att kramas. Det gör så ont att veta att man aldrig kommer ses igen. Jag tror dock att det som hände var det bästa, hon hade fått en massiv stroke och en hjärtinfarkt på samma gång och hade hon klarat det hade hon nog aldrig varit sig lik igen. 89 år blev hon, och jJag kommer alltid minnas henne för den fina människa hon var, för all glädje hon spridit och alla söta ord hon sagt. En fin människa har lämnat världen, men jag vet att hon kommer göra himlen fin. Sov gott älskade farmor. ♥