theresesandstroem

Idag har tröttheten inte lämnat min kropp för en sekund. Har känt mig sliten och seg, och med en massa träningsvärk på det blev valet att skippa dagens planerade pass rätt enkelt. Jobbade 8-11 och sen efter lunch tog jag en powernap (jag sover aldrig på dagarna i vanliga fall), och hade rumpan parkerad i soffan mest hela dagen.

Det blev en sen middag idag för Fredrik hade övning med jobbet, så jag tog en långpromenad och det var nog det bästa jag gjort idag. Tog på mig lurarna och gick helt utan press. Så otroligt underbart, riktig sommar. Det var varmt, folk klippte gräsmattan, det luktade av häggarna där dom hade börjat slå ut osv. Sammanlagt blev det 7 sköna km, tiden har jag ingen aning om.

Under promenader som dessa hinner jag verkligen reda ut tankarna i huvudet och det ger mig ofta en hel del insikter. Idag tänkte jag på det där med mål igen. Vi kan sätta hur höga och bra mål vi vill, och vi kan kämpa hur hårt som helst för att nå dem, men målet är ingenting värt om man inte njuter av resan dit. Vi kan springa genom hela livet väntandes på att saker ska hända eller att det ska komma något bättre. Men en dag så är inte livet så lätt och roligt som vi hade tänkt oss, och om vi då inte har njutit när vi väl har kunnat så kommer vi ångra oss. Man vet liksom aldrig hur morgondagen blir, så det är bäst att leva medan man kan!

Lite mellan raderna menar jag väl främst att det liksom är bättre att lära sig älska sin kropp för allt den gör för en, istället för att hata den för småsaker, men det gäller såklart även livet i allmänhet.

Jag är tacksam för att min kropp klarar av mitt (fysiskt) tunga jobb, för att den bär mig flera mil på cykel eller till fots, för att den pressar sig igenom träningspassen jag utsätter den för och för att den är jäkligt uthållig. Självklart finns det detaljer som jag vill förbättra, men i det stora hela är jag ju faktiskt frisk, stark och pigg. DET, om något, är guldvärt.